Öka tillväxten genom dikesrensning

Det har gjorts två större dikningssatsningar i Sverige: under 30-talet och under 60-80-talen. Sedan dess har många diken fått växa igen. De har med tiden förlorat delar av eller hela sin funktion. Grundvattnet stiger och träden får inte det syre de behöver för att kunna växa bra. En satsning på att rensa diken som förlorat sin funktion är helt enkelt bra för beståndet och oftast affärerna.

– Det är väldigt måttlig aktivitet jämfört med det bedömda behovet av dikesrensning, berättar Clas Fries på Skogsstyrelsen. Och det är synd, för med ganska enkla medel går det att höja tillväxten i tidigare dikade bestånd där dikena växt igen eller satts igen. Det kan ibland räcka med att rensa för hand – plocka bort grenar och ta bort proppar av mossa och slam med hacka och kratta. Det kan man kalla för underhåll. Bäst effekt fås om man rensar med grävmaskin eller traktor med skopa. Enklast är att rensa efter slutavverkning. I gallringsskog behöver man nästan alltid avverka kring diket för att komma åt utan att skada skogen.

Det är inte tillståndspliktigt att dikesrensa, men däremot bör du samråda med Skogsstyrelsen. Myndigheten ger råd om hur du bör rensa och vilka diken som är godkända att rensa och vilka som inte får rensas utan tillstånd. Om det uppkommit så kallat nytt naturtillstånd – området krig ett dike har  försumpats kraftigt – då får du inte rensa utan tillstånd från Länsstyrelsen. Du behöver även deras tillstånd om du vill gräva djupare eller bredare än dikets ursprungliga djup.

– Produktionsvinsten av dikesrensning beror på hur försumpad marken är, näringsförhållanden och vilket slags skog det är, säger Clas Fries. En rensning kan ofta leda till en pluseffekt på 0,5-1,5 skogskubikmeter per år och hektar. Men det finns risker inblandat. Om man rensar i en gallringsskog så måste man vara rädd om kvarvarande träd så de inte skadas, om det blir stora skador kan effekten av rensningen till och med bli negativ.

Att nydika, eller markavvattna som det också kallas, gör man för att sänka grundvattennivån på fuktig och blöt mark. På så sätt ökar man syretillgången för trädens rötter och främjar tillväxten på sin mark. Den här sortens dikningsåtgärd är inte särskilt vanlig, och kräver tillstånd från Länsstyrelsen.

Ibland behöver man göra en skyddsdikning efter slutavverkning för att grundvattennivån höjts tillfälligt i och med att det inte längre finns ett skogsbestånd som tar upp vatten. Skyddsdikena hjälper till under föryngringsfasen genom att dra undan lite grann av försumpningen. De ska vara grunda och flacka, bara några decimeter djupa och du ska inte rensa dem efter att de fullgjort sin uppgift, de utgör bara en tillfällig åtgärd. Du behöver anmäla till Skogsstyrelsen att du vill skyddsdika – ofta görs det i samband med avverkningsanmälan.

Oavsett vilken slags dikning det handlar om måste du se till att slam inte transporteras till vattendrag eller sjöar. Slammet kan förstöra lekbottnar och innehålla näring och tungmetaller som är skadligt för fisk- och insektslivet nedströms.

– Diket ska avslutas ordentligt, gärna 25-50 meter innan vattendraget, så att vattnet kan rinna ut över en myr eller på marken i en sumpskog. Det kallas att vattnet får översila. Man kan även gräva slamgropar, men de är ofta en sämre lösning eftersom de måste underhållas. Med bra skyddsåtgärder minimerar man den mängd slam som går ut i bäckar och sjöar och skadar dem, berättar Clas Fries.